Det hela började på fredagsfikat.
Vi som välförtjänt springer en runda på fredagslunchen efter en arbetsvecka satt och berömde oss själva. Vi springer inte långt, mest för att ha något att se fram emot under veckan, att komma ut utanför kontoret, social samvaro och annat sånt.
En kollega som suttit och lyssnat kommer med kommentaren: Fyra km, vad är det? Borde ni inte springa 30 km under helgen? UTMANING!
Johodå, springer du så springer jag! Ok, gentlemens agreement och handskakning.
Sen började helgen gå, så som den alltid gör. Framemot söndag em kommer det lilla vadet krypande i sinnet. Det är bara att snöra på och ge mig ut. Lite vatten, dextrosol och en lånad midjeväska.
Första milen går bra. Allt flyter på. Jag njuter av att kunna sitta vid fikabordet i morgon och svara ja på frågan om jag fyllt min del. Fem km till flyter på. Nu börjar de vanliga små skavsåren ge sig till känna. När jag startade var det ljust och ganska varmt. Jag har letat mig utanför stan och utanför gatlyset. I skogen är det riktigt mörkt. Ute på fälten kommer kylan och biter. Skavsåren börjar tala högre. Det sista vattnet och dextrosolen går åt. Nu går det inte att stanna för iskylan och det börjar bli svårt att springa på grund av skavsåren. Marken är ojämn i mörkret. Med mobiltelefonen kan jag lysa upp stigen precis så där lagom så att jag inte snubblar. Efter en kvart är batteriet nere på reserv. "Nu har ni skitit i det blå skåpet" röt fänriken under en vinterövning i Arvidsjaur. Hans röst ekar mellan mina öron. Jag provar att ringa min utmanare för att höra efter hur långt han hunnit i helgen. Inget svar.
Just då ringer familjen. Ska vi hämta hem dig? Nej,nej,nej. Jo, men inte kan du springa sådär? Jag biter i skammen och accepterar. Jag har brutit en utmaning. Shitskijj. Det blev 22 kilometer i det värmlänska skogmörkret. Alltid något.
