Obi one!

Bälte ett!

Nu är man liksom invigd med graderingsrutial och allt.

Visserligen klarar klubbens sexåringar det här utan att fundera, MEN nu är jag 42. Det är skillnad. För den som tvivlar kan jag förklara. Klart är ändå att det känns större än jag trodde. Jag for iväg till träningen med vetskapen om att jag skulle gradera till rött bälte. Det var vilket träningspass som helst. Trodde jag. Tills jag stod där och det var just nu som hela höstens träning avgjordes.

Konstigt. Jag som är lugn vad som än händer. Jag har varit med om både det ena och andra i yrket och vet att jag reagerar med logik och resonemang i krissituationer. NU? Jag minns inte mycket av graderingen. En sak har jag lärt mig. Det är som Sensei Dag säger: "Karate kan man bara lära sig i Dojon". Det jag gjorde gjorde jag utan att tänka. Det gjorde det för att jag tränat det. Det går inte att tänka sig genom en gradering. Nu ska jag träna karate under våren.

/M

Karate inför gradering

Några få själar samlade under en och en halv timmes karateträning. Sista passet inför första graderingen. Jag passade på att köra teknikövningar från grunden.

Efter träningen fick det bli extra protein i form av rökt älgkött. Gott, nyttigt och ekologiskt.

"För mycket tid med släkten"

, sa Emma på gymmet. Det var hennes anledning att umgås med skivstängerna.

"För mycket tid med julmaten", sa jag.

En timme på löpbandet. Rätt så skönt med ett avbräck mellan tallrikarna.

Minus 21

För kallt igen!

Lösning idag? Ok, jag klev in på löpbandet i fyrtio minuter.

Minus 22

Vad gör man då?

Jag vill ju träna utomhus, men lungorna tar stryk om jag springer när det är kallt.
Lösning? Idag fick det bli en dryg timmes långprommenad.

Ett gott Karatepass

Hårt träning i en och en halv timme.

Vardagstramp

Hemma igen och in i vardagens lunk. Mellan alla ”Måsten” klämdes en timme jogg in på löpbandet. Alltid något.

Nöjd med veckan

Bra åkning, men inte som igår. Backarna var väl genomåkta från gårdagen och tyvärr hade ingen mer nysnö fallit under natten. Med insikten om att jag inte får uppleva något som liknar gårdagens åkning i närtid så kände jag mej rätt nöjd med veckan i Idre.

Varje skidåkares våta dröm!

Där låg den. Den branta svarta backen med jungfruligt snötäcke. Dagen innan hade pistmaskinen gjort sitt med underlaget och sedan hade två decimeter nysnö (läs puder) lagt sig ovanpå. Längst upp stod jag i oförberedd förvåning, kunde det vara sant?

Här har jag haft några dagar att åka in mig på och sedan ges mig detta. Pisten var orörd. Ingen hade åkt före, liften gick för sig själv och ingen skidåkare syntes till. Jag och naturen. Ingen annan. Det här har jag bara upplevt en gång förut. Då hade brorsan och jag med kompis tagit turskidor, pulka och tält ut i fjällvärlden. Då bestegs topparna med snöskor och det perfekta lössnöåket gjordes med bräda.

Jag gled över kanten och gjorde de första svängarna. Med lite mer bakvikt och höga knän så flöt skidorna upp i lössnön och kontakten med Terra firma försvann. Jag svävade fram i nysnön. Svängde i moln. Koncentrationen och känslan av att försvinna i nuet avlöste varandra i svängarna. När jag kom ner mindes jag inte mer av åket annat än att jag hade svävat. I backen låg en snygg orm, bara mitt spår. Ingen annans och inga andra skidåkare syntes till. Upp igen.

Nästa åk gjordes med ännu större njutning och nu mindes jag varenda sväng när jag kom ner. Jag vände mig om och tittade upp. Där låg en 8:a mitt i backen. Hela vägen ner. Min första perfekta 8:a.

På vägen upp i liften konstaterade jag att jag inte var ensam i backen längre. En Teletomte dök upp över krönet och gjorde snygga svängar. Han såg mitt konstverk och höll ut på sidan. Vi delade backen broderligt och skrev siffror i snön under några timmar. 8 8 8 8 8 8 8 8 8:a. Snygg backe. Tyvärr hade jag inte kameran med. Den låg med fräscha batterier på köksbordet. Jag skulle ju bara ut och ta ett provåk före frukost. Sånt är livet.

Pistus-Mortis

Skidstelheten hade satt in i låren och de första stegen ur bingen var lite stapplande. Ovanans makt är stor. Efter lite morgongymnastik å Kapten Uggla (Hör SF-journalen och föreställ en man i underställ) med stretch övervanns delar av orörligheten. Ut i backen igen. Bra före och bra åkning. Idag började åkningen likna något.

Nu är jag proffs!

Efter gårdagens åkning börjar det motoriska minnet vakna från förra säsongen och några svängar börjar bli så där riktigt bra. Föret är utmärkt och pisten är perfekt preparerad. Det är inte direkt ”rusch-hour” i liftkön och dagen tillbringades till stora delar i de svarta backarna.

Ringrost

Efter en höst med mycket arbete kompenseras det nu delvis med en skidvecka i Idre. Med nylöst liftkort klickade jag i pjäxorna i skidbindningarna och tog liften upp. Så här under lågsäsong går inte stolsliften, så det blir knapp och ankarlift hela veckan (Dagens ilandsproblem).

Mina skidor är självsvängande då de är korta med mycket midja. Känslan hur bra åkning går till finns kvar mentalt i skallen från förra vintern, men kroppen ville inte följa med tankens kvickhet de första åken. Under dagen blev det bättre.

10 km

10 km jogg på löpband. Ibland får man vara inne och kuta också.

Karate

Första karateträningen på två veckor. Övriga i gänget hade graderat under veckan jag åkte skidor. Det blir svårt att känna igen dem. Leif ska ju ha sitt rödbälte, Andreas ett orange och Åsa ett vitt. Ny blir det till att lära om. Nästa vecka graderar jag.

Den gamla kroppen börjar vänja sig

Två timmar karate med både kata och kumite. För några veckor sedan skulle jag haft svårt att gå. Nu är jag bara lite stel.

10 km rullband

No more or less.

Inga cykelställ!

Bild lånad från nätet

Ikväll var det premiär för konditionsträning inomhus. Visserligen genomförde Björn Ferry sin åkning i sträng kyla, men det är den unga eliten det. Jag som kommit en rejäl bit in i gubbåldern får vara öppen för andra alternativ och eftersom jag fått tre fribiljetter till ett nyöppnat gym så passade det att nyttja den första i kväll.

Brorsans bil stod utanför när jag kom och jag skulle skynda mig att parkera cykeln för att hinna in och träna med honom. Döm om min förvåning när jag letar cykelparkering. Det står cyklar lutade mot gaveln, lutade mot varandra, liggandes på marken bakom hörnet, det finns cyklar halvliggandes på bilparkeringen och cyklar placerade lite hur som helst intill entrén. Men inte en enda cykel är parkerad i cykelställ. För DET FINNS INGA CYKELSTÄLL. Normalt brukar jag inte lägga energi på cykelställsfrågor. Nu är det fråga om ett nyöppnat gym. Kommunen har byggt en ny cykelväg, belyst och plogad, och när jag kommer fram så är det liksom tomt. Vid ett gym. Dit folk åker för att träna. Med bil.

Jag smyger in hojjen bland de andra halvlutande fordonen. Just det ja, gymmet marknadsförs med parollen ”Fri parkering”. För bilar. Undrar om jag kommer att bli medlem här? Det verkar mysko redan innan jag kommit in. Dyker det upp ett schysst stabilt cykelställ där pållen går att låsa fast kanske jag kan omvärdera det hela.

Allt nog. Brorsan är där och ombytt. Vi ställer oss på varsitt löpband en halvtimme. Löpbanden är bra. Långa, noggrann hastighetsreglering, trevliga knappar, går att luta, allmänt trevliga och de är placerade en våning upp med utsikt. På så sätt står jag inne och springer samtidigt som jag ser snön och kylan utanför. Kanske inte så tokigt ändå. Njae, jag längtar ut. Det kan nog bli några bandpass i vinter, men jag kommer inte att längta hit. Jag passar på att försöka träna lite längre löpsteg.

Vi kör några styrkeövningar för mage, rygg och axlar. Det var kul att träna med brorsan. Det kommer jag att längta efter igen. Efter stretch var det skönt att sätta sig på cykeln och pinna hemmåt.