Där låg den. Den branta svarta backen med jungfruligt snötäcke. Dagen innan hade pistmaskinen gjort sitt med underlaget och sedan hade två decimeter nysnö (läs puder) lagt sig ovanpå. Längst upp stod jag i oförberedd förvåning, kunde det vara sant?
Här har jag haft några dagar att åka in mig på och sedan ges mig detta. Pisten var orörd. Ingen hade åkt före, liften gick för sig själv och ingen skidåkare syntes till. Jag och naturen. Ingen annan. Det här har jag bara upplevt en gång förut. Då hade brorsan och jag med kompis tagit turskidor, pulka och tält ut i fjällvärlden. Då bestegs topparna med snöskor och det perfekta lössnöåket gjordes med bräda.
Jag gled över kanten och gjorde de första svängarna. Med lite mer bakvikt och höga knän så flöt skidorna upp i lössnön och kontakten med Terra firma försvann. Jag svävade fram i nysnön. Svängde i moln. Koncentrationen och känslan av att försvinna i nuet avlöste varandra i svängarna. När jag kom ner mindes jag inte mer av åket annat än att jag hade svävat. I backen låg en snygg orm, bara mitt spår. Ingen annans och inga andra skidåkare syntes till. Upp igen.
Nästa åk gjordes med ännu större njutning och nu mindes jag varenda sväng när jag kom ner. Jag vände mig om och tittade upp. Där låg en 8:a mitt i backen. Hela vägen ner. Min första perfekta 8:a.
På vägen upp i liften konstaterade jag att jag inte var ensam i backen längre. En Teletomte dök upp över krönet och gjorde snygga svängar. Han såg mitt konstverk och höll ut på sidan. Vi delade backen broderligt och skrev siffror i snön under några timmar. 8 8 8 8 8 8 8 8 8:a. Snygg backe. Tyvärr hade jag inte kameran med. Den låg med fräscha batterier på köksbordet. Jag skulle ju bara ut och ta ett provåk före frukost. Sånt är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar