Sköldpaddan vinner över haren!

Hepp hepp. Det långsamt men det går. Micke i Täby har nått en liten "platå" i viktnedgången. Platån visade sig vid närmare förhör bestå av en liten uppgång orsakad av ickepulverdiet och diverse jobbkickoffer. Själv knatar jag ner ett halvkilo i veckan med hyfsad LCHF. Nu leder jag nedgången. Om fyra kilo är skumpan min.

Två kilo lättare på en vecka

En hyfsat lyckad vecka ändå!

Målet var att gå ner tre kilo. Nu blev det "bara" två. Veckan kom att innehålla fler resdagar än planerat och morgonprommenaderna uteblev (Jag gick upp klockan fyra på mornarna ändå!) alla utom en. Utifrån det är jag rätt nöjd med de två kilon som försvann i alla fall. Micke i Täby har pulvriserat ytterligare tre kilo den här veckan, så hittills leder han.

Fördelen med att äta så här är att det är relativt lätt att peta bort kolhydrater från luncher och middagar när jag reser. Micke har identifierat och pinpointat den största svårigheten mer resveckor: "När man blir sittandes på Arlanda i ett par timmar så drar ölen och jordnötterna kroppen alldeles väldigt mot Skycity. Just där bredvid finns det goda hamburgare och milkshakes också". Klarar man bara av att stå emot här så fungerar det bra att resa runt i landet.

Ett par smakprov på den gångna veckans käk:

 

Nästa vecka blir svårare. Ännu mera resor. Sen brukar det bli segare att gå ner i vikt efter ett tag. Målet blir att gå ner två kilo till.

Ett noll till Micke i Täby

Men matchen är långt ifrån avgjord. Efter en vecka har han gått ner 3,9 kilo och jag har gått ner 3,0 kilo. Så långt så gott. I alla fall för mig. Micke har levt av pulver hela veckan och ingenting annat. Han berättade att när suget satte in som värst en natt gick han upp och åt en extra pulverpåse! Han ska ha beröm för karaktär och uthållighet. Min mat har varit mer behaglig. Här är ett axplock ur veckans meny:

Bea på ägg och smör

Grillat kött

Kyckling och creme fraiche

Mer smör i bean

Grillad kyckling

Grillad entrecote.

Micke har gått ner lite mer, men jag törs säga att jag ätit godare. Nästa vecka ska jag gå ner ytterligare tre kilo. Jag vet precis hur jag ska göra. Det blir samma sorts käk som kompletteras med lågintensiv träning, främst morgonprommenader. Till det kommer två-tre karatepass under veckan. Kommande vecka blir lite tuffare och mycket spännande.

Ära och champagne

Ett vad i bästa Modesty Blaise stil!

En sån här får jag av Micke om ett antal veckor. Sen är det ju äran som tillkommer. Dagens första minuter gick åt till att vakna, stiga ur sängen och stå på vågen. Huuhhh... Nu är jag ingen flitig användare av vågen. Den finns där under badrumsskåpet, som ett litet samvete som kryper fram ibland. Den tyckte däremot inte att jag är liten. Nu består jag ju till största delen av hjärna och muskler, meeennn... tydligen också en hel del annat. Idag väger jag exakt tio kilo mer än vad jag gjorde förra sommaren. När det här vadet är gjort, är jag nere på normalnivå igen. Riktigt så illa trodde jag inte att utgångläget skulle vara. Det är bara att bita i det sura äpplet istället för mjukglassen. Frukosten idag bestod av beacon, tre ägg och grädde. Känner jag Micke rätt så arbetar han mer med mentala förberedelser, i form av att planera inköp av bantningspreparat, än med praktiska åtgärder. Han har förmodligen inte ens skaffat några pulverburkar ännu. Stockholmare brukar ju också vilja hitta specialpriser via egna kontakter för diverse inköp, vilket förlänger upphandlingprocessen. Hans sinne är med största säkerhet inriktat på hur det gamla levernet ska firas av med en liten fest ikväll. Själv ska jag ut på en cykeltur.

LCHF vs Itrim, eller fett mot pulver

Jaha, då var det dags för nästa utmaning. Vem hinner först gå ner tio kilo? Träningen går hyfsat, men däremot har kosthållningen inte varit den riktigt förnämsta ur viktsynpunkt på sistonde. Lite för mycket kolhydrater. Det finns helt enkelt för mycket att klämma på ovanför byxlinnen. Samtidigt konstaterar en kompis i Stockholm samma sak. Vi kan kalla honom Micke (Han heter egentligen något annat, men är mer webbskygg än vad jag är) och håller till i trakterna av Täby. Så vad kommer två sådana kloka huvuden på tillsammans? Jo, just det. Vem vinner en tävling om att gå ner tio kilo? Båda har vi helt klart för oss vilken metod som är bäst. Jag tänker hålla mig till LCHF och öka träningen något. Micke är helt på det klara med att konceptet från Itrim är överlägset. Fett mot pulver. Tio kilo är lite trickigt. De första kilona kommer att gå relativt enkelt, de i mitten med någon ansträngning och de sista behöver riktigt engagemang. Det inser vi båda. I morgon bitti är det invägning!

Bra på att träna, dålig på att blogga...

...bättre det än tvärt om.

Sista veckorna har det blivit 3-4 karatepass plus ett par andra träningspass i veckan. Sista månaderna är träningen något som jag längtar till, som ger mig energi. Inte riktigt tio timmar i veckan, men nästan!
Gött mos.

En Magnus Special!

Mitt eftermäle till omvärlden.

Lunchrestarungen i huset serverar riktigt goda hamburgare. Då inklusive pommes och bröd. Det är ju inte riktigt vad jag helst käkar.

Idag började jag rabbla –”Hej, jag skulle vilja ha…”, men kom inte längre än så. –”Jag vet, en Magnus special” sa leendet bakom kassadisken. Så här ser den ut.

Minnet är kort

I förrgår frös jag i skogen. Idag satt vi i värmen och enades om ett nytt vad för kommande helg: 30 km löpning från fredag morgon till söndag midnatt. Valfritt fördelat på sträckor och pass.

Den här gången tänker jag inte lyssna till fänriken och än mindre ge upp. Kanske att jag förbereder mig lite bättre också...

En riktigt god måndagsmorgon!

Morronfika och jag släntrar in. Hur gick det i helgen?

Hehe. Nu hade min utmanare inte sprungit en meter. Ursäkt? Burit en golfbag i fem timmar på en sumpig golfbana. Den hade jag inte hört förut. Den får nummer G 17 (G som i Golf och 17 för att ge sjutton i allt annat).

Genast framstår mitt lilla försök i ljus dager. Hedern i behåll!

Så kan det gå.

Skit i det blå skåpet

Det hela började på fredagsfikat.

Vi som välförtjänt springer en runda på fredagslunchen efter en arbetsvecka satt och berömde oss själva. Vi springer inte långt, mest för att ha något att se fram emot under veckan, att komma ut utanför kontoret, social samvaro och annat sånt.

En kollega som suttit och lyssnat kommer med kommentaren: Fyra km, vad är det? Borde ni inte springa 30 km under helgen? UTMANING!

Johodå, springer du så springer jag! Ok, gentlemens agreement och handskakning.

Sen började helgen gå, så som den alltid gör. Framemot söndag em kommer det lilla vadet krypande i sinnet. Det är bara att snöra på och ge mig ut. Lite vatten, dextrosol och en lånad midjeväska.

Första milen går bra. Allt flyter på. Jag njuter av att kunna sitta vid fikabordet i morgon och svara ja på frågan om jag fyllt min del. Fem km till flyter på. Nu börjar de vanliga små skavsåren ge sig till känna. När jag startade var det ljust och ganska varmt. Jag har letat mig utanför stan och utanför gatlyset. I skogen är det riktigt mörkt. Ute på fälten kommer kylan och biter. Skavsåren börjar tala högre. Det sista vattnet och dextrosolen går åt. Nu går det inte att stanna för iskylan och det börjar bli svårt att springa på grund av skavsåren. Marken är ojämn i mörkret. Med mobiltelefonen kan jag lysa upp stigen precis så där lagom så att jag inte snubblar. Efter en kvart är batteriet nere på reserv. "Nu har ni skitit i det blå skåpet" röt fänriken under en vinterövning i Arvidsjaur. Hans röst ekar mellan mina öron. Jag provar att ringa min utmanare för att höra efter hur långt han hunnit i helgen. Inget svar.

Just då ringer familjen. Ska vi hämta hem dig? Nej,nej,nej. Jo, men inte kan du springa sådär? Jag biter i skammen och accepterar. Jag har brutit en utmaning. Shitskijj. Det blev 22 kilometer i det värmlänska skogmörkret. Alltid något.

Yeaahooo..!

Den gångna veckans träning blev drygt tio timmar!

Den bestod av en blandning av cykling, karate och joggning. Det känns bra.

Lite chockstart av höstens träning blev det, men å andra sidan fanns behovet uppdämt. Sju veckor i sittbrunnen i segelbåten sätter sina spår runt magen. En hel sommar utan egentlig träning skapar ett visst sug.

Utmaningen blir att hålla i det här under hösten. Kommande vecka är lite knixig med tjänsteresor. Det blir till att planera.

71 km cykel

Inget märkligt med det om det inte vore för att Gustav, åtta år, hängde med. Vi tog en ultrasväng på cykel från Karlstad till Munkfors i lugnt tempo och med mycket fika. Vi stack iväg för att ha kul och det hade vi. Upplägget var att cykla så länge vi hade roligt, sen ringde vi på skjuts hem. Efter vägen handlade vi glass, korv och satt i medhavda brassestolar för att resonera. Just för att vi tog det lugnt slapp vi från dippar. Mellan 30 och 40 km kom Gustav på att han ville dansa och eftersom bergsprängaren var med var det bara att släppa loss. Efter ytterligare någon mil drog han ifrån farsan med en väldig fart. Istället fick jag sällskap av två blondiner som cyklade ifatt mig. Just det scenariot hade Gustav förutsett. När damerna gled upp vid min sida kom det mycket högljudda pruttljud från min walkietalkie som hängde i skärpet vid ryggslutet. Märkligt vad en ung människa orkar hitta på under en långtur. En varm skön kväll. Som Gustav uttryckte det "Vi gled vidare som två snöbollar genom den värmländska sommarskogen".

Övrig träning sker sporadiskt i sommar. Det blir heller inte så mycket bloggat då jag lever utan kalender, klocka eller dator under semesterveckorna. Jag blir flitigare till hösten.

3:40 blev det...

Förra veckans träning blev tre timmar och 40 minuter. Det mesta var jogg men ett inlinespass smög sig in.

Det är 6 h och 20 minuter kvar till 10h. En bit. Den här veckan är målet drygt fem timmars träning, under förutsättning att jag får vara frisk. Det finns en liten förkylning i faggorna, men den tänkte jag sova bort. Det brukar fungera bäst.

Tio timmar träning i veckan är målet. Dit kommer jag inte på ett tag, kanske under nästa år. I sommar kanske jag kan hålla mig mellan fem och sju timmar. Jag prövar några veckor på den nivån så får jag se hur det känns och om det är rimligt.

En tanke är ju förståss...

att göra som Åke Svensson säger. Att låta de tio timmarna i veckan vara träningstid. Inget annat, så som matlagning inräknad.

Från början hade jag svårt att sätta av tid att planera och laga bra mat. Det var för lätt att gå och rycka i luckorna i köket och äta det som fanns. Nu har jag i allafall fått lite ordning på det.

Att träna tio timmar i veckan, hur skulle det vara? Två pass karate med cykel till och från blir 4,5 timmar. Ett extra pass karate på det och drygt hälften är avklarat. Om jag sen springer två pass måste de tillsammans vara 4,5 timme. Det är lite för mycket.

Jag kan springa 2,5 timmar i veckan. Då återstår två timmars träning. Vad skall jag göra med den träningstiden? Ett pass styrketräning kanske? Mer mer då?

Det hela känns inte riktigt helt stabilt. Jag ska fundera ett tag till.

Idag sprang jag till obs! och köpte rosor och choklad till "mamma" på morsdag. Alla inköp behöver inte göras med bil.

Mot nya mål

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. En del hinner hända ändå och det är dags att sammanfatta och sätta ut nya mål.

Av de två mål jag hade satt upp för våren har jag klarat av det ena. Det andra inte.

Det första var att ta nästa bälte i karate. Än så länge är jag på ren nybörjarnivå, men den träningen är explosiv och med mycket koordination. Dessutom är det trevligt folk som tränar i klubben. Förra veckan var det gradering och jag klarade det jag skulle. Det orange bältet är mitt. Den här träningen vill jag inte vara utan och jag kommer att fortsätta med den ett bra tag till.

Det jag inte klarade var att springa Göteborgsvarvet under 2:20 Det blev 2:31. Nu har jag en hel uppsjö med ursäkter och anledningar som jag skulle kunna ta till för att ursäkta det. Flera av dem skulle kunna fungera riktigt bra. Nu gör jag inte det. Resultatet blev det det blev.

Med det som bakgrund känner jag mig alltså nöjd och missnöjd. Karaten kommer jag att träna de kvällar som träningen är med målsättningen att ta nästa bälte före nyår.

Löpträningen då? Hur ska jag göra med den? Vad vill jag och vilka mål ska jag sätta upp?

Egentligen är karateträningen den viktiga träningen för mig. Den är prio ett. Riktigt varför vet jag inte men jag trivs med folket i föreningen, den långsiktiga utvecklingen med tydliga mål och typen av träning.

Löpträningen blir ett bra komplement till den träningen. Det ger kondition och jag gillar långa träningspass. Att springa fort har jag aldrig varit intresserad av, mer av att komma in i ”flytet” i ett långt pass. Jag är också för tung för att springa fort.

Det kanske är här jag ska leta målsättningar. Där det känns lite obekvämt. Ett mål vore att kapa en halvtimme på Göteborgsvarvet nästa år. Det känns som ett ganska tufft mål. För att klara det skulle jag framförallt behöva bli lättare, kanske så mycket som 10 kilo. Att lätta 10 kilo och springa Göteborgsvarvet under två timmar vore en riktigt skön känsla. Frågan är om det är realistiskt? Det kommer att kräva mer och annan träning och att jag engagerar mig mer i vad jag käkar. Jag vet inte om jag är redo att ta mig an den målsättningen.

En sak som talar för är jag ska jag springa Stockholm maraton ihop med brorsan nästa år. En riktig satsning på löpträning och att bli lättare vore inte fel inför det.

Summa summarum. Målet för karateträningen är givet: Gult bälte före nyår. Målet för löpträningen är lite mer abstrakt. Jag ska fundera ett par dagar till.