Med luvan i pannan

Äntligen lördag. Sen förra helgen har jag laddat mentalt för ett långpass. Jag hade fått ok från familjen för det, så det blev vad jag brukar kalla ett fripass. Det är då jag inte har några tider att passa eller något speciellt som måste göras efteråt. Jag kan dra iväg och hitta nya stigar och välja de vägar jag vill utan att behöva bry mig om när jag ska vara hemma. De här passen är de bästa jag vet, då är jag fri.

Idag var det lite speciellt. Is på vägarna och kallt i luften. Minus tolv på kvicksilvret och nordliga vindar. Det var inte så många andra ute. Fem lager kläder på överkroppen och två på benen. Jag har kollat in icebugs, men ännu inte investerat. Med dagens före fick det bli cykel, den är försedd med dubbdäck. Jag laddade med en termos hetvatten istället för den vanliga dricksflaskan.

Väl ute på vägarna föll valet på gamla trygga vägar. Det kändes inte helt motiverat att leta nya rutter i polarväder. Jag ville få ihop minst tre timmars träning och för det visste jag bara en väg som kanske var plogad. Det fick bli den gamla asfalterade järnvägen, NKLJ banan.

Det kylde på bra. Jag drog ner fleecemössan i pannan så långt det gick. Den värmde föga då jag cyklade mot vinden. För att inte frysa skallen av mig behövde jag ha en ”luftbubbla” mellan luvan och huvudet. Då blev det drägligt.

Väl på andra sidan stan började klättringen uppåt. Få själar ute och ännu färre artfränder efter vägen. Jag cyklade förbi ett par tonåringar med mountainbikes. De var de enda jag såg under första timmen. Efter ett tag kom jag in i stadiet då inget finns, då tankarna flyter utan att jag vet om dem och isen bara rullar in under hjulen. Jag njöt av det ett tag. I kylan blev jag snuvig. Utan att egentligen tänka efter vände jag huvudet från lovart mot lä, snett bakåt, med handsken mot ena näsborren för att snyta till. Just då tittar jag rätt in i ett ansikte fem cm från mitt. Dubbarna i däcken låter rätt bra och jag har inte hört den andra cyklisten. Det var den ena tonåringen som hängt på. Jag lyckas fånga det som kommer från näsan i handsken. Han säger sig ha legat där ett bra tag. Vi slår följe, men efter en halvmil viker han av för att gå in i värmen.

Efter Ulvsby är vägen oplogad. Det blir till att spåra och det går tyngre. Uppe på högre höjder och ute på fälten blåser det på. Nordliga vindar. Jag döper ett bergspass till nordostpassagen. In i lunken igen. Den bryts av mina egna ursäkter för sluta och vända hem. Jag hade satt målet att komma till Forshaga. Lättjan och tjurigheten krigade mot varandra under det att hjulen rullade vidare. Tillslut lät jag viljan vinna och bestämde mig för att göra det jag tänkt på under veckan. Målet var Forshaga och dit skulle jag. Dubbdäcken spårade vidare.

Normalt cyklar jag hit på dryga timmen. Då är det sommar. Nu hängde fruset snor från näsan, istappar från mössan, jackan var ihopfrusen med fleecen och växlarna var fulla med is. Det tog en och en halv timme. Perfekt. Nu kunde jag cykla dit jag bestämt mig, vända och få ihop mina tre timmar. Väl framme gick jag in på Ica. Antingen var jag okänd för bygdens folk eller så var jag ful. ALLA stirrade. Alien. Jag handlade mineralvatten och tepåsar. Skönt att få dricka rumsvarmt vatten och ha te till termosvattnet för hemvägen.

Jag vände cykeln och styrde hem. Folk satt i bilarna på Icaparkeringen och tävlade om vem som var bäst på att köra tomgång. Lütsendimman låg tät. Från små hål i isen på vindrutorna tittade nyfikna ögon på han som var utanför bilarna och dessutom på en cykel. Jag la i en högre växel och försvann in i skogen.

Efter en mil var jag på högsta punkten. Rast. Te och jordnötter. Jag och naturen. Mycket djurspår i snön. Ett rådjur kom fram och vi tittade på varandra länge. Jag slängde fram några jordnötter, men hon var för kräsen. Ibland när man får ögonkontakt med djur finns också någon annan sorts kontakt. Vi tittade varandra i ögonen länge. Vi förstod varandra. Fredliga varelser som tog det lugnt i skogen.

Sen var det bara resten kvar hemmåt, drygt en och en halv mil. Det gick i ”comadrivens” tecken. Efter drygt tre timmar träning kom tröskeln där det börjar ta emot. När jag är tränad känner jag sällan av den. Nu är jag inte vältränad. Sista kilometrarna gick på vilja.

Väl hemma drog jag isär de ihopfrusna kläderna och hoppade ett hett bad. Med hett kaffe. De här stunderna är bland de bästa i livet.

Det blev drygt tre timmars träning. Målet nått. Framför allt har jag fått vara ute och träna. Innan jag somnade i badkaret hann jag tänka att jag i alla fall hade cyklat en dryg mara, med råge. I oplogat vinterföre.