Nu är jag proffs!

Efter gårdagens åkning börjar det motoriska minnet vakna från förra säsongen och några svängar börjar bli så där riktigt bra. Föret är utmärkt och pisten är perfekt preparerad. Det är inte direkt ”rusch-hour” i liftkön och dagen tillbringades till stora delar i de svarta backarna.

Ringrost

Efter en höst med mycket arbete kompenseras det nu delvis med en skidvecka i Idre. Med nylöst liftkort klickade jag i pjäxorna i skidbindningarna och tog liften upp. Så här under lågsäsong går inte stolsliften, så det blir knapp och ankarlift hela veckan (Dagens ilandsproblem).

Mina skidor är självsvängande då de är korta med mycket midja. Känslan hur bra åkning går till finns kvar mentalt i skallen från förra vintern, men kroppen ville inte följa med tankens kvickhet de första åken. Under dagen blev det bättre.

10 km

10 km jogg på löpband. Ibland får man vara inne och kuta också.

Karate

Första karateträningen på två veckor. Övriga i gänget hade graderat under veckan jag åkte skidor. Det blir svårt att känna igen dem. Leif ska ju ha sitt rödbälte, Andreas ett orange och Åsa ett vitt. Ny blir det till att lära om. Nästa vecka graderar jag.

Den gamla kroppen börjar vänja sig

Två timmar karate med både kata och kumite. För några veckor sedan skulle jag haft svårt att gå. Nu är jag bara lite stel.

10 km rullband

No more or less.

Inga cykelställ!

Bild lånad från nätet

Ikväll var det premiär för konditionsträning inomhus. Visserligen genomförde Björn Ferry sin åkning i sträng kyla, men det är den unga eliten det. Jag som kommit en rejäl bit in i gubbåldern får vara öppen för andra alternativ och eftersom jag fått tre fribiljetter till ett nyöppnat gym så passade det att nyttja den första i kväll.

Brorsans bil stod utanför när jag kom och jag skulle skynda mig att parkera cykeln för att hinna in och träna med honom. Döm om min förvåning när jag letar cykelparkering. Det står cyklar lutade mot gaveln, lutade mot varandra, liggandes på marken bakom hörnet, det finns cyklar halvliggandes på bilparkeringen och cyklar placerade lite hur som helst intill entrén. Men inte en enda cykel är parkerad i cykelställ. För DET FINNS INGA CYKELSTÄLL. Normalt brukar jag inte lägga energi på cykelställsfrågor. Nu är det fråga om ett nyöppnat gym. Kommunen har byggt en ny cykelväg, belyst och plogad, och när jag kommer fram så är det liksom tomt. Vid ett gym. Dit folk åker för att träna. Med bil.

Jag smyger in hojjen bland de andra halvlutande fordonen. Just det ja, gymmet marknadsförs med parollen ”Fri parkering”. För bilar. Undrar om jag kommer att bli medlem här? Det verkar mysko redan innan jag kommit in. Dyker det upp ett schysst stabilt cykelställ där pållen går att låsa fast kanske jag kan omvärdera det hela.

Allt nog. Brorsan är där och ombytt. Vi ställer oss på varsitt löpband en halvtimme. Löpbanden är bra. Långa, noggrann hastighetsreglering, trevliga knappar, går att luta, allmänt trevliga och de är placerade en våning upp med utsikt. På så sätt står jag inne och springer samtidigt som jag ser snön och kylan utanför. Kanske inte så tokigt ändå. Njae, jag längtar ut. Det kan nog bli några bandpass i vinter, men jag kommer inte att längta hit. Jag passar på att försöka träna lite längre löpsteg.

Vi kör några styrkeövningar för mage, rygg och axlar. Det var kul att träna med brorsan. Det kommer jag att längta efter igen. Efter stretch var det skönt att sätta sig på cykeln och pinna hemmåt.

Tungur benur

Ikväll var det som att kliva omkring i sirap. Normalt är jag rekationssnabb och någorlunda kvick i kroppen. Icke nu. Efter lördagens cykeltur hängde benen inte riktigt med. Mina sparkar segade sig genom luften som en kniv i kallt smör. Det var som att genomföra karatepasset på botten av en simbassäng.

Jag skyller på åldern. Ok, lite på formen också. Till våren blir det bättre.

Med luvan i pannan

Äntligen lördag. Sen förra helgen har jag laddat mentalt för ett långpass. Jag hade fått ok från familjen för det, så det blev vad jag brukar kalla ett fripass. Det är då jag inte har några tider att passa eller något speciellt som måste göras efteråt. Jag kan dra iväg och hitta nya stigar och välja de vägar jag vill utan att behöva bry mig om när jag ska vara hemma. De här passen är de bästa jag vet, då är jag fri.

Idag var det lite speciellt. Is på vägarna och kallt i luften. Minus tolv på kvicksilvret och nordliga vindar. Det var inte så många andra ute. Fem lager kläder på överkroppen och två på benen. Jag har kollat in icebugs, men ännu inte investerat. Med dagens före fick det bli cykel, den är försedd med dubbdäck. Jag laddade med en termos hetvatten istället för den vanliga dricksflaskan.

Väl ute på vägarna föll valet på gamla trygga vägar. Det kändes inte helt motiverat att leta nya rutter i polarväder. Jag ville få ihop minst tre timmars träning och för det visste jag bara en väg som kanske var plogad. Det fick bli den gamla asfalterade järnvägen, NKLJ banan.

Det kylde på bra. Jag drog ner fleecemössan i pannan så långt det gick. Den värmde föga då jag cyklade mot vinden. För att inte frysa skallen av mig behövde jag ha en ”luftbubbla” mellan luvan och huvudet. Då blev det drägligt.

Väl på andra sidan stan började klättringen uppåt. Få själar ute och ännu färre artfränder efter vägen. Jag cyklade förbi ett par tonåringar med mountainbikes. De var de enda jag såg under första timmen. Efter ett tag kom jag in i stadiet då inget finns, då tankarna flyter utan att jag vet om dem och isen bara rullar in under hjulen. Jag njöt av det ett tag. I kylan blev jag snuvig. Utan att egentligen tänka efter vände jag huvudet från lovart mot lä, snett bakåt, med handsken mot ena näsborren för att snyta till. Just då tittar jag rätt in i ett ansikte fem cm från mitt. Dubbarna i däcken låter rätt bra och jag har inte hört den andra cyklisten. Det var den ena tonåringen som hängt på. Jag lyckas fånga det som kommer från näsan i handsken. Han säger sig ha legat där ett bra tag. Vi slår följe, men efter en halvmil viker han av för att gå in i värmen.

Efter Ulvsby är vägen oplogad. Det blir till att spåra och det går tyngre. Uppe på högre höjder och ute på fälten blåser det på. Nordliga vindar. Jag döper ett bergspass till nordostpassagen. In i lunken igen. Den bryts av mina egna ursäkter för sluta och vända hem. Jag hade satt målet att komma till Forshaga. Lättjan och tjurigheten krigade mot varandra under det att hjulen rullade vidare. Tillslut lät jag viljan vinna och bestämde mig för att göra det jag tänkt på under veckan. Målet var Forshaga och dit skulle jag. Dubbdäcken spårade vidare.

Normalt cyklar jag hit på dryga timmen. Då är det sommar. Nu hängde fruset snor från näsan, istappar från mössan, jackan var ihopfrusen med fleecen och växlarna var fulla med is. Det tog en och en halv timme. Perfekt. Nu kunde jag cykla dit jag bestämt mig, vända och få ihop mina tre timmar. Väl framme gick jag in på Ica. Antingen var jag okänd för bygdens folk eller så var jag ful. ALLA stirrade. Alien. Jag handlade mineralvatten och tepåsar. Skönt att få dricka rumsvarmt vatten och ha te till termosvattnet för hemvägen.

Jag vände cykeln och styrde hem. Folk satt i bilarna på Icaparkeringen och tävlade om vem som var bäst på att köra tomgång. Lütsendimman låg tät. Från små hål i isen på vindrutorna tittade nyfikna ögon på han som var utanför bilarna och dessutom på en cykel. Jag la i en högre växel och försvann in i skogen.

Efter en mil var jag på högsta punkten. Rast. Te och jordnötter. Jag och naturen. Mycket djurspår i snön. Ett rådjur kom fram och vi tittade på varandra länge. Jag slängde fram några jordnötter, men hon var för kräsen. Ibland när man får ögonkontakt med djur finns också någon annan sorts kontakt. Vi tittade varandra i ögonen länge. Vi förstod varandra. Fredliga varelser som tog det lugnt i skogen.

Sen var det bara resten kvar hemmåt, drygt en och en halv mil. Det gick i ”comadrivens” tecken. Efter drygt tre timmar träning kom tröskeln där det börjar ta emot. När jag är tränad känner jag sällan av den. Nu är jag inte vältränad. Sista kilometrarna gick på vilja.

Väl hemma drog jag isär de ihopfrusna kläderna och hoppade ett hett bad. Med hett kaffe. De här stunderna är bland de bästa i livet.

Det blev drygt tre timmars träning. Målet nått. Framför allt har jag fått vara ute och träna. Innan jag somnade i badkaret hann jag tänka att jag i alla fall hade cyklat en dryg mara, med råge. I oplogat vinterföre.

Katakväll

Kvällens karateträning gick i katans tecken. Nödvändigt inför gradering. Ikväll åkte jag själv till träningen. Barnen som började, och sen drog med sig sin far, hade olika ursäkter för att stanna hemma. Jag har haft på känn att det här scenariot skulle utvecklas. Det blir den gamle som fortsätter.

En av karatestrechövningarna tar effektivt på lårens baksida. Mycket effektivt. Sådär så att det känns som att gå på moln efteråt. Den övningen var det bästa med hela kvällen och den kommer att ingå i standardstrechen efter löppassen.

Hakkapelitta 2

I kväll blev det ett hederligt styrkepass i gymmet.

Jag har hört att det finns folk som tar bilen till gymmet och sen ställer sig på en maskin med pulsmätare. Är det sant?

Hakkapelitta!

Ett långpass är förlösande, min kropp behöver det ibland, och idag skulle det ske!

Sinnet och moralen på topp när jag vaknar. Lite grejer att fixa först så träningen fick vänta lite. Laga frukost till gänget, städa garaget, vara lite barnvakt, byta däck på farsgubbens släpvagn, skotta snö från i natt både hemma och hos grannen. Lite puder bara. Det är inget hinder för en rejäl cykeltur. Jag suktar efter att få trampa en 3-4 timmar. Då börjar det snöa och det rejält! Bore utmanar.

Fega eller köra? Brasan eller rusket? Lösningen heter Hakkapelitta. Vinterdäck med dubb för hojjen. En kvarts arbete med att byta däck och sen frid och fröjd. Eftersom det hann bli mörkt ute (Jag var ju tvungen att kolla när Jon hoppade på Stadion) kompletterades cykelbelysningen men en CREE-lampa. Många Lux som får hundägarna att skrika i dikeskanten.

Kvällens tur gick genom stan och ut på NKLJ banan. Mörk oplogad cykelväg omgärdad av höga gamla granar. Det blev ett litet tvåtimmarspass i alla fall. På något sätt är det rätt mysigt att kämpa på när snön faller. Lundells låt gnagde mellan öronen.

När jag kom hem hörde jag att vissa andra hårdsatsande löparentusiaster satt inne och drack öl så här en lördagskväll med nederbörd. Det är ju nu som träningen är som roligast. Nästa helg blir det ett riktigt långpass!

Back in business

Efter en dryg månad med "överlevnadsträning" i form av ett par karatepass, och möjligen en vända i simbassängen, per vecka så vänder jag tillbaka till normal träning idag.

Det är nu i november som varje pass gör dubbelnytta. Av erfarenhet vet jag att den träning som genomförs nu lägger grunden till sommarens form. Speciellt om jag lyckas träna kontinuerligt tills dess. Motsvarande antieffekt är påtaglig vid novembervila.

Idag satt jag på kontoret och konstaterade att jag lyckats avsluta ett längre projket. Leverans sker i morgon. Belöningen var planerad som ett träningspass i morgon eftermiddag direkt efter det. Nöjd med arbetet kollade jag av andra bloggar och fylldes med insikten om att den belöningen var fullt möjlig på en gång. Nödkitet med träningsläder och handduk låg i garderoben, så jag drog ett kombinerat löp- och stykepass.

Nu längtar jag efter ett schysst långpass.

En paus i vardagens stress

När vardagen ligger på med stress på jobbet, kvällsjobb, helgarbete och allt det där som bara hopar sig som ketchup i en flaska och sen lossnar samtidigt, då är det oerhört skönt att träna ett karatepass.

Den träningen sker i en egen värld. Det "andra" utanför är långt borta, nästan så att det inte finns längre. Full fokus på att få handen rätt, höften rätt, katan rätt. Rörelse, tempo och puls. Fokus.

Skönt.

1000 m i vatten

Ett helt vanligt simpass. 1 km blandat frisim och bröstsim, dock inte på raken. Vinterns mål att simma frisim nonstop får vänta ett tag till.